Dunk-dunk!

Jippi! Jag har fått låna ett stetoskop!! Har länge längtat efter ett eget stetoskop, skulle vara så användbart i min värld där man är nyfiken på magljud, hjärta, lungor, bebisljud osv. Men jag har inte vetat hur jag ska få tag på ett. Nämnde min önskan för en kompis som fixade fram ett för en kväll. Det är praktiskt att bo i en universitetsstad med läkarstuderande kompisar. :) Den kvällen låg jag länge-så länge att jag fick ont i öronen-och lyssnade på bebis i magen. Hur coolt som helst att höra ett litet hjärta dunka inne i ens mage (mycket coolare än rådgivningens doppler, tyckte jag) och små fötter och händer som svischade runt och ställde till roliga ljud och dunsar. Sen dess har jag varit i mycket större behov än innan av ett stetoskop.
Linda tipsade om Huuto, men just när jag var in och letade där fanns bara alternativ jag inte var på jakt efter: ett i plast till barnläkarväska och ett fejk med tillhörande snuk-skjukskötardräkt. Inget av dessa alternativ var jag för tillfället på jakt efter.
Men i förrgår träffade jag en läkarkompis som hade två överlopps stetoskop. I sin vänlighet lånade hon ut ett av dem åt mig. Då blev jag glad! Nu kan jag tjuvlyssna på mini-Ernst när jag känner för. Eller annat coolt.

Bild från när jag fick låna stetoskop för en kväll. Tog en lång, lång paus i pepparkaksbaket och lyssnade på hjärtdunkerier.

Seger!

Ha! Före jul nådde jag äntligen min normalvikt! Krävdes bara många långa månader och en del slit. Och nu har jag tom. gått UPP i vikt. Hurra, hurra! Och nu går vågpilen faktiskt bara uppåt.
Rådgivningstanten är fortfarande missnöjd, men vaddå? Förra besöket hos henne fick mig på riktigt, riktigt ledsamt och dåligt humör eftersom hon gnällde och klagade så över min minimala viktökning. (Men hallå - det var ju äntligen en ökning ju!) Idag när jag var dit igen sa jag bestämt att jag inget vill höra om min vikt. För jag kan inte göra något åt att det inte är de där tretton kilona på plussidan som det borde vara nu, enligt deras åsikt. Så då slapp jag det. Fick bara en huvudskakning när hon fyllde i kurvan. Men hon sa faktiskt denna gång att nu har det ju gått uppåt.
Och det är ju många veckor kvar att äta gräddglass, kolasås och bullar på. :) Och det tar sig! Blir nog bra i slutändan ändå.

Chokladäggstestet

Har testat det högst tillförlitliga chokladäggstestet för att få veta om det är en liten kille eller tjej som bor i magen. Det är ett så skruvat test så jag bara måste ju göra det. Hur kul som helst! :)
Kompis E hade läst om testet i en tidning och berättade hur det skulle utföras: man går till butiken och letar upp chokladäggena (såna med leksak innuti) och så känner man efter vilket ägg som bara talar till en. Det Speciella Ägget, alltså. Och det köper man. Sen ser man vilken typ av leksak som finns i ägget, är det en killgrej så blir bebisen en pojke och är det en tjejgrej så väntar man en flicka. Kan man inte avgöra vilken typ av leksak det rör sig om ska man fråga 10 personer vad de anser att det är. Tror flest att det är en tjejgrej så är det det då. Hur det går ifall fem säger att det är en pojkleksak och fem att det inte är det vet jag inte hur man skall göra...
Men sagt och gjort, jag och kompis E drog iväg till butiken för att göra detta verkligt vetenskapliga test. Väl framme vid godishyllan sätter jag mig på en liten pall, E på golvet och så sprider vi ut alla Kinderägg runt fötterna. Där sitter vi medan jag känner efter vilket ägg som ska köpas och folk som går förbi ser konstigt på oss. Undras varför då, liksom. :) När det rätta ägget har gett sig till känna köper vi det. Och tadaa - innuti ägget gömmer sig en orange racerbil. Tolkas rätt omgående som en pojkleksak.
Så då visste vi det, det blir en liten mini-Ernst!

Pensionärspoäng del II

Pensionärstecknena ökar och poängen rasslar in. I julhelgen blev jag förärad en riktig medicindosett av min mamma. Men faktiskt, den har varit till stor hjälp fast jag känner mig töntig med den ståendes på köksbordet. Jag har inte missat att ta mina piller när den hjälper mig att minnas. Det är fint.
En annan sak som får mig att känna mig lite märklig är när jag är på shoppingtur till butiken. Folk ser så konstigt på mig när jag sniglar fram i min saktamakfart. Till och med pensionärer med rullator fräser förbi mig. Det ni! Då gör man inte många knop. Fast jag kommer mig också fram och det är ju det som gäller.

Älgarna protesterar, älgarna har fått nog...

För ett tag sedan var det en alldeles fantastisk artikel i Turun Sanomat om nya trafikmärken i Sverige. Svenskarna har tydligen kommit på att vissa skyltar som finns är så väldans diskriminerande så de borde göras om, ifall jag förstod rätt.
Hursom, så visades bilder på möjliga förslag. Och det var egentligen de som var så fantastiska. Skyddsvägsgubben kunde bli en tant och "akta barnen"-skylt skulle få en stor pojke som leder liten tjej istället för tvärtom. Hur det nu kan bli mindre orättvist förstår jag inte, det blir ju bara omvänt? Men det mest fantastiska var älgvarningsskylten som kunde få en älgko till bild. Även en älg kan vilja ha nån rättvisa längs sina trafikleder!

Bild från Turun Sanomat

Pensionärspoäng

Dagen när snöstormen vinade kring knutarna - fast det var inte alls så farligt stormigt här just - var vi ut och knallade i snön. Bara för att. S fick agera draghjälp ibland för jag kände mig som en gammal skröpplig pensionär där jag kom flåsande. Efter promenaden låg jag i sängen och funderade på alla poäng jag skulle dra in i ett pensionärstest. Om det finns såna. Ett och annat poäng skulle jag antagligen få för:

- Dålig kondition. Orkar mycket lite innan jag flämtar fram som ett ånglokomotiv och hasar fötterna efter mig.
- Diverse olika krämpor som dyker upp och ställer till det.
- Klockan åtta en vanlig kväll känns helt okej att krypa ner i sängen. Att vakna tidigt, tidigt däremot är helt enligt reglerna.
- Stödstrumpor drar jag på mig bara jag kommer ihåg. Och tycker de är finfina också
- Har minnesluckor och allmänt taskigt minne.
- Har aldrig haft så många pillerburkar förr i mitt liv (och de är bara fyra stycken...) så har svårt att minnas vilka jag tagit dagsdosen ur och vilka inte. En dosett skulle sitta fint :)

Efter en färd ner till stan drabbades jag också av en sorts "fönstertittarsjuka" - blev andfådd och fick ont av allt gående så behövde stanna och vila vid skyltfönster och låtsas vara jätteintresserad av grejer som vita sidenskor med tygros på, ekologiska kalsonger, en prydnadscykel och ett gammalt kaffekoppsfat.

Trots krämpor som gör att man skulle tycka att det inte går att glömma att jag är gravid har det hänt att jag stått och kikat ner på min mage och tänkt att "ojdå, vad stor mage jag har idag. Undras varför då?". Men så har jag ju som sagt minnesluckor och allmänt taskigt minne. :)

Hemmatortyr eller hemmabehandling?

S har länge suktat efter en spikmatta eftersom de lär vara fantastiska mot onda ryggmuskler. Men redan namnet avskräcker ju. Och sen är de rätt så dyra med.

Men så gjorde han slag i saken och beställde en. Och den har faktiskt varit i flitig användning ända sedan den anlände hem till oss. Han ligger och mobbar sin rygg rätt så våldsamt på den titt som tätt. Men det verkar ge effekt också, han har inte klagat på ont i axlar eller rygg sen dess. Vilket är skönt för oss båda. ;)

Fast man ser ut som ett litet piggsvin efter att man legat på spikmattan, hela ryggen är rödprickig och full med gropar. Men det är väl det som ger effekt.

Jag har också prövat den, men jag kräver mer stoppning mellan "spikarna" och min hud än S gör. Och så fort jag lägger mig ner simmar bebis upp till ytan och börjar buckla runt. Tror väl jag ska sticka hål på den. :) Så jag har inte iddats prova så mycket för vet inte om det är ett tecken på att den tycker om spikmattetortyr eller inte. Tror ju den inte tycker om det eftersom den genast kommer uppbubblande då det kommer en pigg i ryggen...