En riktig måndag

Jag är på gång igen och försöker jobba. Det går inte så jättebra men jag kämpar på och vill gärna försöka jobba ändå. Men idag var en riktigt besvärlig dag på många vis. Det började med att jag blev försenad, fick svänga tillbaks efter mina kvarglömda regnkläder och sen inte hittade centraldammsugarens uttag när jag kom fram (blev oerhört frustrerad och arg när jag inte hittade uttagshålet på dammbyttan i städskåpet. Var var det? Det bara måste ju finnas! Jag hade ju använt dammsugaren förut så det måste gå, ju. Tog läänge innan jag kom på att det ju var en centraldammsugare - och att såna har uttag i väggarna...). När det var dags för att gå och gymppa var jag redan helt slut. I samma veva lyckades ett barn undgå min hopsamlingsmetod ( vi kan kalla det det. Låter bättre så...) Ojdå. Drog snabbt på mig skoskydd och gick in för att leta rätt på barnet som jag återfann lyckligt lekande i en annan barngrupp. Så var det löst! Vi knallade iväg mot gymppasalen och jag upptäcker efter ett tag att det prasslar så skojigt när jag går. Nämen, det är de blå skoskyddspåsarna jag glömt ta av mig... Sen hann jag också gå rakt in i en vägg samt en motorcykel (var liksom för trött för att fatta att den ena halvan av kroppen hörde ihop med den andra halvan) , tro att ett barn från ett helt annat dagis var ett av mina barn och skälla lite på han då han klättrade i klädställningen. Det tyckte min kollega var kul.
När jag kom hem lade jag mig direkt för att sova. Men då visade bebisen ett av sina nya trix. Den kan kittlas! Sånt ska bebisar inte kunna göra - de ska ju sparka, boxas och buckla runt. Inte kittlas. Fast det kan vår bebis. Och så pass bra att jag var tvungen att klia tillbaks, fast det hjälpte ju inte mycket när jag var på fel sida av magen.